Utflyktssöndag
Det är något väldigt fint i att försöka se saker ur sitt barns ögon. Att verkligen försöka förstå. Det kan vara utmanande och bitvis riktigt svårt, tycker jag. Igår försökte jag göra det. Vi var på Naturhistoriska i Göteborg och han hade bråttom
mellan alla montrar, ville upptäcka allt det nya, så fort som möjligt. Vi andra hade svårt att hänga med. Vi ville hinna titta klart där vi var. Ibland följde jag efter honom så han fick visa sina upptäckter och dela dem med mig. Det blev så
väldigt tydligt att det var så han ville göra.
Här fastnade jag en stund, koraller är så fascinerande.
Vi tittade på fjärilarna en lång stund, han drog ut lådorna med samlingarna.
Finaste lilla familjen, dottern och hennes sambo.
Och lille hjärtat som hittat sina små händer.
Mindre trevlig låång mask.
Jag har alltid varit en djurälskare. Undrar hur/varför vissa blir det och varför andra inte blir det?
Handlar det om ifall man har närhet till djur under uppväxten? Eller handlar det om förmågan att känna empati?
Vi gick förbi en illustration som visar evolutionen. Det är en hisnande känsla jag får varje gång jag ser eller läser om den. Så många tankar och funderingar. Så, så, små vi är och så kort tid vi varit här. Och en enskild människas liv, kortare
än det kortaste vi kan förstå, i förhållande till alla miljarder år. Puh, fick tvinga mig att tänka på annat efter bara en liten stund faktiskt.
Senare tog vi en sen lunch i caféet och åkte vidare mot Liseberg och julen där. Det duggregnade och vi laddade med paraplyer. Strosade runt längs de olika julbodarna och provsmakade lite av varje. Jag köpte kolor och fudge, de tog slut i ett
nafs. Alla lampor som lyste i mörkret gjorde att det kändes lite som att vara i en saga, en julsaga.
Sonen åkte slänggungorna och några mindre attraktioner, det gillade han förstås.
Efter ett par timmar tog sagan slut och vi styrde trötta men nöjda hemåt igen.