Från det ena till det andra- livet
Väl framme så fick han för sig att allt var konstigt och han skulle inte vara där eller gå på 4H överhuvudtaget. En del lirkande senare kunde jag iallafall vinka hejdå och avslutade med att peppa och säga att det är kanske lite konstigt i början men sen
ska du se att ni får roligt! Stannade till på vägen tillbaka och tog några bilder.
Övervägde att klättra upp till hiaklitten men det slutade med att jag åkte hem istället. Mamma ringde efter en stund och berättade att mormors ben svullnat upp och blivit rött. Vårdcentralen hade inte tid att ta emot så de fick vända sig till akuten.
På eftermiddagen kom en lycklig och trött kille hem från sitt läger och jag frågade om det var så som jag sa, först konstigt och sen kul, och precis så hade det varit.
Vid 18 tiden ringer mamma från akuten, 8 timmar senare har de ännu inte träffat nån läkare! Jag åker upp och löser av mamma så hon kan åka hem en stund. Precis när hon åkt kommer läkaren. Hon tittar på benen och tystnar. Så säger hon, det är inte en inflammation.
Är det en propp frågar jag. Nej, det är inte en propp. Sen är hon tyst igen. Och säger efter en stund att benen fylls av vätska och då spricker de tunna blodkärlen under huden. Jag frågar varför och hon säger att hjärtat inte orkar pumpa tillräckligt. Hon
skriver ut en hjärtmedicin som är vätskedrivande för att svullnaden ska gå ner. På min fråga om hjärtat är trött tittar hon på mig och nickar. Vi åker hem och jag håller mormor i handen en stund. Här och nu. Intalar jag mig.